I like simple

Jag vet inte vad jag gjorde när jag skapade min första blog. Tror jag lyckades uppgradera min till en extra avancerad så jag hade inte alls samma upplägg på möjligheter till att byte färg och text på blog. Kände inte alls igen mig i mina kära syskons självklara svar: ja men det ändrar du ju under fliken där o där och det är bara att klicka si o så...

My ass!

Detta har nu irriterat mig tillräckligt länge och jag säger nu adjö till denna blog men ber er fortsätta följa mina eskapader på min nya enklare variant. Man kan ju ha flera stycken under samma konto, bara en annan adress.

fortsättning följer...

http://withlicencetochill.blogspot.com/

Meh!

Jag skiter i tjejkvällen. Tröttnade på färdtjänstens strul. Gick ej att boka. Orka ringa o testa tusen ggr hela kvällen. Då får det vara. Har en del serier jag måste ikapp.

Löjl!

Ladies night

Sitter o segar här framför datorn. Lite groggy, hm, why? I ask you this.
Jag efterlyser bilplats på väg hem till Arboga i jul. Kanske har Sara o David en plats, men de svarar inte på sms. Kanske får sträcka mig så långt att t o m ringa dom. Ibland får man tänja på sina gränser. Tufft men så är det.

Hm...what to do today?

Det ringde nyss, det var matfolket, de som köper mat åt mig (en tjänst jag mest använder vintertid då jag knappt kan ta mig utanför dörren när de snöat). Hade en hel del att införskaffa så lättast att ta det via dem. Världens längsta lista på olika kött- och fruktvaror och en hel del inför glöggaftonen på söndag. Hoppas jag inte glömt säga till nån...

Förra året samlade jag mina närmsta vänner och hade en liten mysig kväll med juliga grejer som glögg, gröt och pepparkakor och lussebullar. Tänkte faktiskt hinna baka i år, mormors fenomenalt goda saffransmuffins med underbar fyllning. Mmmm...
Jag är vanligtvis ingen bullmamma, inte den som knådar en deg varje morgon för att få lite matbröd i hushållet, men en o annan kaka kan hon baka, jodå. Man är inte helt obegåvad i köket. Det vet ni ju, kära vänner...Fatty kan om hon vill.

Ok, beställde klipptid til imorrn, ska bara trimma håret lite, färga och sånt gör jag hemma. Blir ju typ lika bra om man bara ska ha mörkt hår och inget särskilt. Framförallt billigareoch sparar tid. Lovely. Veckan är ovanligt fylld av aktiviteter.

Ikväll ska jag in på tjejträff på Spinalis. Fick en inbjudan där det stod att de funderar på att starta ett nätverk för tjejer med funktionshinder, där man kan diskutera allt möjligt. Vi är rätt få i jämförelse med killar i samma situation. Unga herrar är mer riskbenägna och råkar därför oftare ut för olyckor. Tjejer och killar i stol har helt olika problem i vissa fall, kan därför vara skönt att träffa och snacka med personer som går igenom ungefär samma sak, vet vad man pratar om.

Jag lever ju mitt liv och umgås i stort sett bara med gående och oskadade. Har knappt nån kontakt med några andra som sitter i stol, känner några, men har ingen kontinuerlig kontakt. Vet inte varför, men bara blivit så. Kanske är det nåt undermedvetet som tycker att man fått nog av den världen och behöver inte, bara för man är skadad själv, umgås och vara polare med alla andra som råkar vara förlamade på olika sätt.

Vissa oskadade/gångare får ju för sig det ibland att man typ borde heja på alla man ser på stan som rullar fram.
-Är inte det din polare?
Hur idiotiskt är inte det? Som om alla som hade glasögon skulle känna varandra o hälsa på varandra på stan eller alla som har storlek 45 i skor hade typ en klubb osv. Har inget emot att umgås med andra rullstolsburna, men tycker det är humor att folk per automatik kan ha den åsikten att jag känner alla inom handikappsrörelsen. Med det inte sagt att det finns en stor risk att jag ändå gör det, då den är ganska liten, but that's not my point.

Oj, en lunch vore inte dumt. Ständigt detta mat-plock. Det fanns en tid då jag gick o la mig på kvällen med en längtan efter morgondagen då jag skulle få vakna och äta frukost. Jag hade en smått besatt tanke på alla måltider. Jag såg fram emot dem och kunde sitta och äta länge, länge. Men det finns en historia bakom det också. Men det vet jag inte om jag vill ta nu. Men mitt matintresse har sakta men säkert blivit nåt mera utav en tvångsgrej...jag måste äta annars går det illa och det är ju för det mesta gott och så, det är inte det. Men att äta o laga ensam, det vet dom flesta att det är allt annat än motiverande.

Undrar hur det gick med de där nya näringsdrycks-blanketterna? Suck, hoppas dom funkar, dumma människor som tar bort dietisten och byter min husläkare stup i kvarten. Inte konstigt att ingen vet vad jag behöver eller hajar hur en sån blankett brukar se ut. Jaja, de borde ringa om leverans snart om allt gått bra.

Mycket med det jordiska.

Ska ringa min handledare på arbetförmedlingen för unga handikappade och uppdatera läget.
Det börjar en komplicerad process (mer än vanligt) nu i övergången från helt aktivitetsbidrag till halvt. Att hitta ett arbete och försörja mig själv, tungt med tanke på att jag bara kan jobba deltid. Svårt nog att överleva med en heltidslön (på den nivån man ligger nu) så, hur ska detta gå? Det är många instanser och många delar som ska stämma och pusslas ihop. Hoppas Trygghansa går med på förslaget och höjer min del av inkomstförlusten. Advokaten var smått bekymrad och det enda vi kan göra är att vänta, hoppas på är att de inte trilskas utan beviljar, att de ser det som en bra kortsiktig lösning för mig för att jag ska kunna ha en chans att få jobb. Utan det stödet måste jag hitta nån annan lösning.

I pray for a job very soon.

Det är liksom den största biten just nu som gör livet en aning bekymmersamt. Nånstans lyser hoppet och jag har min tro på att nån "där uppe" inte glömmer bort mig utan öppnar en dörr.

God works in mysterious ways, yet he works.

Ut o snurra i Kista

Blev lite besviken i fredags, men lördagen vägde upp det gott och väl.
Drog till Soft Kök o Bar med Mike och fick äntligen min välbehövda dansdos. Kan man bli lyckligare? Träffade på lite roligt folk. I början av kvällen trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna återvända till detta ställe, just p g a av damtoaletternas minimala storlek, men till min stora glädje kollade jag in herrarnas och upptäckte att den var betydligt rymligare.
Plus i kanten, man slapp dessa löjliga köer som tjejer behagar pyssla med.

I söndags fick jag för mig att handla lite mat och insåg att det var rabatt på Cubus otroligt mumsiga mysdresser. Köpte en ljusgrön och har den på mig just nu. Fast nu har jag jeans i o f, var ju iväg tidigare i afton för och träffa lilla katten för första gången.

Ja bara det lilla äventyret var helt galet. Hetsig taxichaufför som var otrevlig mot dem han ville ha hjälp av, för han hittade inte för fem öre och det gjorde ju inte jag heller, men skillnaden mellan honom och mig var ju att han var anställd för att hitta, inte jag...
Sen så när han väl fick direktioner, så lyssna han inte och var för ivrig och svänga för tidigt. T o m jag hajade att han inte skulle köra in där och där. Uppenbarligen inte lyssna på det örat.

Vad göra?

Galningen körde in på en gångbana och gick ut bland husen för att leta rätt på numret. Sen sa han att han hade hittat och han hjälpte mig ut och höll i rullstolen, jag sa vänligt men bestämt att jag kunde rulla själv, att han inte behövde köra mig (duuh jag har armar kvar hallå???)
-Men varför ska du vara så envis?
-För att jag inte behöver hjälp, jag kan rullla själv, jag klarar mig själv varje dag. Du behöver inte hålla.
Efter ett tag släppte han.
-Ja men vet du var vi ska då?
-Nej
-Du åker ner mellan husen där och brevid så har du rätt nummer.

Jag tackade och var glad att bli av med honom, rullade ner dit han hade pekat, men det var helt fel. Åkte vidare och hitta tillslut. Hade sms:at tjejen som hade kattungen att jag skulle bli lite sen och när vi irrade runt med taxin hade jag försökt nå henne på mobilen för att få lite vägbeskrivning men fick då til svar : "Numret på abbonnenten kan ej nås för tillfället". Hurra tänkte jag, vet ju inte ens om jag hamnat rätt. Allt kändes väldigt fel. Där satt jag, utanför ytterdörren, framför trappen med två höga steg och nådde inte att trycka på den förbaskade ringklockan. Tittade mig omrkitng efter nåt långt att peta med. Förgäves. Som ett fån satt jag och ropade tills nån kom och öppna och det visade sig vara katttjejens sambo. Katttjejen själv var iväg o fixade akuta familjeanlägenheter.

Var 30 min sen och jag skulle snart behöva lämna stället, då jag hade förbeställt återresa så det inte skulle bli så långvarigt. Jo jag tackar jag. 18.50 var jag på plats men ingen taxi.
20 min senare ringde jag som reglerna är, jouren och ville se var bilen var nånstans. Då hände nåt och samtalet bröts. Jag ringde jouren igen och kvinnan i växeln meddelade att de skulle skicka en ny bil som skulle vara där inom 10 min. Självklart var min ipod död, så jag fick sysselsätta mig på annat sätt. Hade för en gångs skull tagit på mig en svalare jacka, såklart, just för att det varit för varmt den senaste tiden för min tjocka gröna. Men efter 30 min ute i kylan, sittandes där på vändplanen och vänta på en taxi som aldrig kom, kan vem som helst bli kall i vad som helst.
När bilen äntligen rullade in på planen var jag mest tacksam att få komma in i värmen.

Förresten.

Själva mötet med katten blev lite kort och jag trodde inte jag skulle hinna vinna dess förtroende snabbt nog så den skulle närma sig mig innan tiden var slut. Han var väldigt blyg i början, men när han fick vara ifred av ägaren och fick bestämma takten själv, kom den snart efter några tveksamma vändor upp och ner, kikandes mellan trappstegen. Nosade och var väldigt intresserad av hela rullstolsmackapären. Kattungens mamma trippade också fram o kikade.

Jättefina katter och ägaren sa att det var mycket ovanligt att kattungen ens ville komma fram o hälsa, han brukade mest springa o gömma sig när folk kom. Jag såg det som ett gott tecken.
Bara Charlie accepterar honom.

Ok, på vägen hem körde chauffören fel (detta var en annan, en trevlig) för han och jag var så inne i en konversation så han fick åka en omväg och stänga av taxametern ett tag.
Haha. Ja, varför ska nåt gå snabbt och smidigt?
Så hemma runt 20.00. Inte riktigt efter mina planer men, men.

I helgen fick jag ett sms, det kan jag säga var verkligen inte väntat. Får väl se...
Lite smått irriterad faktiskt. Jag menar...äh.

Just ja, glömde bort att jag steg upp 7.00 för att hinna käka frukost o fixa lite innan advokaten kom runt 9. Han visste att han var tvungen att dra före 10.40, men vi blev klara innan det, så jag kunde se mitt Everwood i lugn o ro anyway.

Ok. Tydligen ska jag inte lattja med Alex imorrn, jobbar inte kväll som planerat, utan dag. Tråååk. Hon meddelade mig nyss detta.

Ska nog köpa lite Justin-biljetter för och pigga upp mig lite. Vad säger du om det A.J?


Tjaatjing!

Hungerhuvudvärk

Kom på att jag var för hungrig för att skriva.
Tar det sen när mina tankar inte är enbart fokuserat på mat, mat och åter mat.
Kom nyss hem från affären med en låda av Kronfågelns Texas ben (0,978kg).
Mmmm...Jag tror jag avlider, vad gott det ska bli!
Oh Yes, I will it them all. Laters.

Slacking 10.00-03.00, or something something

Fadern var nyss i telefon. Han är på väg till Sthlm med ett lass som ska på dramaten i afton. Tänkte kanske kika förbi. Beror ju på om jag ska in till Sky Bar o möta upp S.S.
Kan behöva komma ut lite. Rasta tjocka katten.

Igår blev det bättre med diverse folk som muntra upp. Det är liksom inte så kul att få nej. För mycket nej så det är fullt på Nej-kontot i Fatty-banken. Fram för mer Ja-insättningar.

Well. Har uppdaterat alla möjliga säkerhets-åtgärder man kan tänks aig på datorn, håller fortf på, men det känns bra när det står "Excellent" på security status.
Tryggt.

Såg Grizzly Man igår (OBS! du som vill se den o helst inte vill veta nåt hoppa över detta stycke).

Lite makabert på sätt o vis, han blev ju uppkäkad av en Grizzly för nåt år sen eller när det var och sen gjordes en film av hans video-dokumentationer ute på Alaskas vildmarker. Timothy som han hette, älskade verkligen de där björnarna. Han dog iaf för något han brann för. Han visste hur farligt han levde och det var hans önskan att få dö därute om det så skulle bli så. Sista bandet fanns, med ljuden av honom och hans partner (som var med honom vid björnattacken). De sista skriken fanns inspelade. Man fick naturligtvis inte höra, men mannen som gjorde filmen lyssnade i lurar och han blev självklart väldigt tagen och upprörd. Han bad Timothys vän som hade bandet, att aldrig nånsin lyssna på det och att för hennes eget bästa, förstöra det så det aldrig nånsin spelas upp igen. Hon sa med tårar i hennes ögon att hon aldrig hade tänkt lyssna på det och aldrig nånsin se på bilderna som togs av resterna av det som fanns kvar av Tim. Fruktansvärt...Men en sak som ändå kändes bra var att björnarna var det enda som fick honom att sluta dricka. He was a troubbled man och skulle förmdoligen druckit ihjäl sig. Men han fann kärleken till djuren. Fascinerande vilken kraft naturen kan
ha.

Såg även en dramatiserad verklighetshistoria, Glory Road, handlar om det första blandade lag med majoritet av svarta lagspelare, som nådde NCAA national champoinship, förändrade spelet för alltid och gjorde historia. Inspirerande och stärkande. Väldigt bra. Rekomenderad.

Ska knarka lite "Friends" och peppa upp mig lite.

Dags o klippa mig, ringer nog salongen imorrn eller nån dag. För många bad-hair days are coming at my way.

Shop-Shop

Warning for selfpity

Vaknade outvilad och med russinögon.
Känner mig fortfarande nyvaken och det är eftermiddag nu.
Vet inte vad som gick snett.
Allt känns skit.

Två av mina jobbmöjligheter sa nej och jag förlorade all energi.
Som om jag inte hade några reserver.
Som att jag plattas till så fort det händer nåt tråkigt.
Har ingen ork att fightas hela tiden.
Känns som om jag sugs in igen.
Apatin kommer smygandes och biter sig fast.
Är livrädd för att tappa gnistan, farten som jag jobbat för i flera års tid.
Vill inte hamna i bubblan igen.
Kan nåt få vara enkelt när det gäller mig?
Kan inte nåt bara få vara simpelt.

Ingen är intresserad av en deltidsjobbande rullstolstjej.
Det är budskapet som jag hela tiden måste slåss mot,
mest i min egen skalle, men mycket där ute i verkligheten också.

Erfarenhet är tid, tid är pengar.
Varför satsa pengar på en haltande travhäst?
Vad gör man med dom? Avlivas inte såna?

När ska nån fatta - jag kan vara en utav deras bästa personal som de aldrig kommer att få.

För mycket uppförsbackar just nu,
behöver en nerförsbacke snart innan andan tar slut...


I failed myself today :(

Day after the day after

Lunch hour.
Får väl ringa mina ärenden senare.

La mig tidigt igår, var helt slut och öm i kroppen. Tog ett tag och vakna idag. Sov många timmar. Skönt. Frukost till Days of our lives och Everwood. Sen ville jag skriva lite här, därefter tänkte jag ta itu med diskberget. Får nog bli Damien Rice igen eller My chemical romance idag. Jo, jag brukar nämligen ha disk-musik. Får allt att bli roligare och går fortare, iaf så känns det som att det går snabbare.

I eftermiddag möta upp Alex a k a Promiscuous på Titan o dra hem till henne. Kanske passa på o handla igen. Dags för lite återfyllnad av kylskåp o skafferi som alltid varje vecka.

Inbillar mig att jag fortfarande är detoxed från pojkar och försöker hålla mig borta från smitthärder. Går ganska bra och det är skönt att kunna ha fokus på andra ting.
No energy-life-sucker här inte.

Spinner vidare på mina små projekt.

Eyjey a k a A.J (Anna) Jag ska kolla upp Justin. Om det finns, ska jag boka? Men ska jag ta mongoplats då eller? Parkett är nog redan full anyway.

Skiiit, duschdag...suck, det är bara finna sig i det. Länge leve lata dagar, ty de skola snart vara över. Hoppas få det där jobbet jag ev. har på G. Vore skoj. Men visst, roligt vore även att jobba i samma hus som Alex, men men. Kan man inte få båda kakorna?

Trodde jag hade nåt kul att berätta, men ack så fel jag hade. Laters då alla glada läsare.

Fortsätt kommentera, ett lyft i vardagen.


// sore