Ladies night

Sitter o segar här framför datorn. Lite groggy, hm, why? I ask you this.
Jag efterlyser bilplats på väg hem till Arboga i jul. Kanske har Sara o David en plats, men de svarar inte på sms. Kanske får sträcka mig så långt att t o m ringa dom. Ibland får man tänja på sina gränser. Tufft men så är det.

Hm...what to do today?

Det ringde nyss, det var matfolket, de som köper mat åt mig (en tjänst jag mest använder vintertid då jag knappt kan ta mig utanför dörren när de snöat). Hade en hel del att införskaffa så lättast att ta det via dem. Världens längsta lista på olika kött- och fruktvaror och en hel del inför glöggaftonen på söndag. Hoppas jag inte glömt säga till nån...

Förra året samlade jag mina närmsta vänner och hade en liten mysig kväll med juliga grejer som glögg, gröt och pepparkakor och lussebullar. Tänkte faktiskt hinna baka i år, mormors fenomenalt goda saffransmuffins med underbar fyllning. Mmmm...
Jag är vanligtvis ingen bullmamma, inte den som knådar en deg varje morgon för att få lite matbröd i hushållet, men en o annan kaka kan hon baka, jodå. Man är inte helt obegåvad i köket. Det vet ni ju, kära vänner...Fatty kan om hon vill.

Ok, beställde klipptid til imorrn, ska bara trimma håret lite, färga och sånt gör jag hemma. Blir ju typ lika bra om man bara ska ha mörkt hår och inget särskilt. Framförallt billigareoch sparar tid. Lovely. Veckan är ovanligt fylld av aktiviteter.

Ikväll ska jag in på tjejträff på Spinalis. Fick en inbjudan där det stod att de funderar på att starta ett nätverk för tjejer med funktionshinder, där man kan diskutera allt möjligt. Vi är rätt få i jämförelse med killar i samma situation. Unga herrar är mer riskbenägna och råkar därför oftare ut för olyckor. Tjejer och killar i stol har helt olika problem i vissa fall, kan därför vara skönt att träffa och snacka med personer som går igenom ungefär samma sak, vet vad man pratar om.

Jag lever ju mitt liv och umgås i stort sett bara med gående och oskadade. Har knappt nån kontakt med några andra som sitter i stol, känner några, men har ingen kontinuerlig kontakt. Vet inte varför, men bara blivit så. Kanske är det nåt undermedvetet som tycker att man fått nog av den världen och behöver inte, bara för man är skadad själv, umgås och vara polare med alla andra som råkar vara förlamade på olika sätt.

Vissa oskadade/gångare får ju för sig det ibland att man typ borde heja på alla man ser på stan som rullar fram.
-Är inte det din polare?
Hur idiotiskt är inte det? Som om alla som hade glasögon skulle känna varandra o hälsa på varandra på stan eller alla som har storlek 45 i skor hade typ en klubb osv. Har inget emot att umgås med andra rullstolsburna, men tycker det är humor att folk per automatik kan ha den åsikten att jag känner alla inom handikappsrörelsen. Med det inte sagt att det finns en stor risk att jag ändå gör det, då den är ganska liten, but that's not my point.

Oj, en lunch vore inte dumt. Ständigt detta mat-plock. Det fanns en tid då jag gick o la mig på kvällen med en längtan efter morgondagen då jag skulle få vakna och äta frukost. Jag hade en smått besatt tanke på alla måltider. Jag såg fram emot dem och kunde sitta och äta länge, länge. Men det finns en historia bakom det också. Men det vet jag inte om jag vill ta nu. Men mitt matintresse har sakta men säkert blivit nåt mera utav en tvångsgrej...jag måste äta annars går det illa och det är ju för det mesta gott och så, det är inte det. Men att äta o laga ensam, det vet dom flesta att det är allt annat än motiverande.

Undrar hur det gick med de där nya näringsdrycks-blanketterna? Suck, hoppas dom funkar, dumma människor som tar bort dietisten och byter min husläkare stup i kvarten. Inte konstigt att ingen vet vad jag behöver eller hajar hur en sån blankett brukar se ut. Jaja, de borde ringa om leverans snart om allt gått bra.

Mycket med det jordiska.

Ska ringa min handledare på arbetförmedlingen för unga handikappade och uppdatera läget.
Det börjar en komplicerad process (mer än vanligt) nu i övergången från helt aktivitetsbidrag till halvt. Att hitta ett arbete och försörja mig själv, tungt med tanke på att jag bara kan jobba deltid. Svårt nog att överleva med en heltidslön (på den nivån man ligger nu) så, hur ska detta gå? Det är många instanser och många delar som ska stämma och pusslas ihop. Hoppas Trygghansa går med på förslaget och höjer min del av inkomstförlusten. Advokaten var smått bekymrad och det enda vi kan göra är att vänta, hoppas på är att de inte trilskas utan beviljar, att de ser det som en bra kortsiktig lösning för mig för att jag ska kunna ha en chans att få jobb. Utan det stödet måste jag hitta nån annan lösning.

I pray for a job very soon.

Det är liksom den största biten just nu som gör livet en aning bekymmersamt. Nånstans lyser hoppet och jag har min tro på att nån "där uppe" inte glömmer bort mig utan öppnar en dörr.

God works in mysterious ways, yet he works.