Now I know how it feels to have an alien inside your body

Äntligen hemma.

Igår började det där pirrandet igen. I händer och ansikte. Kramperna.
Försökte äta bort det, sitta på ett speciellt sätt, andas lugnt, jag prövade allt, men det blev med tiden bara värre. Den här gången blev jag inte orolig på samma sätt som första gången. Nu visste jag vad det var, trodde jag i alla fall. Men jag hade ju tagit min kajos som jag skulle och jag hade verkligen varit försiktig.

När jag insåg att jag snart kanske inte skulle kunna tala längre eller slå ett nummer p g a kramperna om förvärrades, ringde jag min syster Lina och hon och plockade upp mig med taxi för att sedan dra till SÖS akuten. Kände mig inte så orolig och jag skojade om mitt otydliga tal och ihopsnörpade fingrar på vägen in . Väl där fick vi vänta ett tag och beskrev läget för dom. Det tog ett tag, jag fick lägga mig på en hård brits så länge. Låg o snackade med systra mi och kände från o till hur kramperna avtog och sedan kom tillbaka. Plötsligt blev det enorm press i händerna, fingrana blev blå och bortdomnade. Jag har varit med om en hel del otrevliga saker på sjukhus och haft min beskärda del av smärtor och obehagligheter. Men detta slog nästan allt annat tidigare.

Tänk dig hur hela din kropp sugs ut av all blod tex, som om nån ville suga ur varenda ml vätska ur dig eller att varje cell känns som om den ska expandera och bli så stor att den spricker. Det kändes som om jag skulle sprängas i bitar eller huden skulle fläkas upp. Att jag bara skulle bli en våt sörja kvar. Jag fick oerhörd dödsångest och nästan dödslängtan på samma gång, tänkte nu går jag mitt itu.

Det mest obehagliga var att se sjuksystrar o alla runt omrking vara totalt normala och lugna och det var som om de inte uppfattade ett dugg vilket tillstånd jag befann mig i, vilket ökade paniken. Svetten pressades ut ur pannan på mig och ögonlocken ryckte och ögonen flimrade av.

De gav mig nåt tillslut, härliga vita himmelska stesolid. Kroppen fick så småningom slappna av.
Jag blev inte seg eller flummig, bara otroligt avslappnad och kände lugn i hela kroppen. Britsen kändes plötsligt mjuk. Kunde äntligen andas ut.

Hamnade tillsut inne på ett läkarrum där jag skulle spendera natten. Annars hade jag fått ligga ute i korridoren utan larm och det kändes en smula otryggt, med tanke på att det kanske kunde bli ett nytt anfall.

Sov som en stock sen.

Idag tog de prover och jag spenderade ett antal timmar på att inte göra nånting. Senare på eftermiddag fick jag fick åka hem om jag ville och självklart tog jag mitt pick o pack och drog så fort jag kunde.

Liknande händelse inträffade ungefär 2 år sen, precis innan min 25 års dag. Men då hamnade jag på IVA och fick ligga inne några fler dagar.

I can only hope and pray it will never happen again.
Never.

Familjen...oroa er inte.

Orsaken var typ nån blanding av magnesiumbrist och hyperventilation. Märklig bedömning, men man ska man göra? Sjuksyster tyckte jag skulle andas i påse om jag fick pirr igen. Låter ju betryggande. Själv tyckte jag att jag skulle få hem lite av stesoliden som lugnade mig så fint. Men icke!

Plastpåse, here I come....baaaah!

// Tjockiskatten