I like simple

Jag vet inte vad jag gjorde när jag skapade min första blog. Tror jag lyckades uppgradera min till en extra avancerad så jag hade inte alls samma upplägg på möjligheter till att byte färg och text på blog. Kände inte alls igen mig i mina kära syskons självklara svar: ja men det ändrar du ju under fliken där o där och det är bara att klicka si o så...

My ass!

Detta har nu irriterat mig tillräckligt länge och jag säger nu adjö till denna blog men ber er fortsätta följa mina eskapader på min nya enklare variant. Man kan ju ha flera stycken under samma konto, bara en annan adress.

fortsättning följer...

http://withlicencetochill.blogspot.com/

Meh!

Jag skiter i tjejkvällen. Tröttnade på färdtjänstens strul. Gick ej att boka. Orka ringa o testa tusen ggr hela kvällen. Då får det vara. Har en del serier jag måste ikapp.

Löjl!

Ladies night

Sitter o segar här framför datorn. Lite groggy, hm, why? I ask you this.
Jag efterlyser bilplats på väg hem till Arboga i jul. Kanske har Sara o David en plats, men de svarar inte på sms. Kanske får sträcka mig så långt att t o m ringa dom. Ibland får man tänja på sina gränser. Tufft men så är det.

Hm...what to do today?

Det ringde nyss, det var matfolket, de som köper mat åt mig (en tjänst jag mest använder vintertid då jag knappt kan ta mig utanför dörren när de snöat). Hade en hel del att införskaffa så lättast att ta det via dem. Världens längsta lista på olika kött- och fruktvaror och en hel del inför glöggaftonen på söndag. Hoppas jag inte glömt säga till nån...

Förra året samlade jag mina närmsta vänner och hade en liten mysig kväll med juliga grejer som glögg, gröt och pepparkakor och lussebullar. Tänkte faktiskt hinna baka i år, mormors fenomenalt goda saffransmuffins med underbar fyllning. Mmmm...
Jag är vanligtvis ingen bullmamma, inte den som knådar en deg varje morgon för att få lite matbröd i hushållet, men en o annan kaka kan hon baka, jodå. Man är inte helt obegåvad i köket. Det vet ni ju, kära vänner...Fatty kan om hon vill.

Ok, beställde klipptid til imorrn, ska bara trimma håret lite, färga och sånt gör jag hemma. Blir ju typ lika bra om man bara ska ha mörkt hår och inget särskilt. Framförallt billigareoch sparar tid. Lovely. Veckan är ovanligt fylld av aktiviteter.

Ikväll ska jag in på tjejträff på Spinalis. Fick en inbjudan där det stod att de funderar på att starta ett nätverk för tjejer med funktionshinder, där man kan diskutera allt möjligt. Vi är rätt få i jämförelse med killar i samma situation. Unga herrar är mer riskbenägna och råkar därför oftare ut för olyckor. Tjejer och killar i stol har helt olika problem i vissa fall, kan därför vara skönt att träffa och snacka med personer som går igenom ungefär samma sak, vet vad man pratar om.

Jag lever ju mitt liv och umgås i stort sett bara med gående och oskadade. Har knappt nån kontakt med några andra som sitter i stol, känner några, men har ingen kontinuerlig kontakt. Vet inte varför, men bara blivit så. Kanske är det nåt undermedvetet som tycker att man fått nog av den världen och behöver inte, bara för man är skadad själv, umgås och vara polare med alla andra som råkar vara förlamade på olika sätt.

Vissa oskadade/gångare får ju för sig det ibland att man typ borde heja på alla man ser på stan som rullar fram.
-Är inte det din polare?
Hur idiotiskt är inte det? Som om alla som hade glasögon skulle känna varandra o hälsa på varandra på stan eller alla som har storlek 45 i skor hade typ en klubb osv. Har inget emot att umgås med andra rullstolsburna, men tycker det är humor att folk per automatik kan ha den åsikten att jag känner alla inom handikappsrörelsen. Med det inte sagt att det finns en stor risk att jag ändå gör det, då den är ganska liten, but that's not my point.

Oj, en lunch vore inte dumt. Ständigt detta mat-plock. Det fanns en tid då jag gick o la mig på kvällen med en längtan efter morgondagen då jag skulle få vakna och äta frukost. Jag hade en smått besatt tanke på alla måltider. Jag såg fram emot dem och kunde sitta och äta länge, länge. Men det finns en historia bakom det också. Men det vet jag inte om jag vill ta nu. Men mitt matintresse har sakta men säkert blivit nåt mera utav en tvångsgrej...jag måste äta annars går det illa och det är ju för det mesta gott och så, det är inte det. Men att äta o laga ensam, det vet dom flesta att det är allt annat än motiverande.

Undrar hur det gick med de där nya näringsdrycks-blanketterna? Suck, hoppas dom funkar, dumma människor som tar bort dietisten och byter min husläkare stup i kvarten. Inte konstigt att ingen vet vad jag behöver eller hajar hur en sån blankett brukar se ut. Jaja, de borde ringa om leverans snart om allt gått bra.

Mycket med det jordiska.

Ska ringa min handledare på arbetförmedlingen för unga handikappade och uppdatera läget.
Det börjar en komplicerad process (mer än vanligt) nu i övergången från helt aktivitetsbidrag till halvt. Att hitta ett arbete och försörja mig själv, tungt med tanke på att jag bara kan jobba deltid. Svårt nog att överleva med en heltidslön (på den nivån man ligger nu) så, hur ska detta gå? Det är många instanser och många delar som ska stämma och pusslas ihop. Hoppas Trygghansa går med på förslaget och höjer min del av inkomstförlusten. Advokaten var smått bekymrad och det enda vi kan göra är att vänta, hoppas på är att de inte trilskas utan beviljar, att de ser det som en bra kortsiktig lösning för mig för att jag ska kunna ha en chans att få jobb. Utan det stödet måste jag hitta nån annan lösning.

I pray for a job very soon.

Det är liksom den största biten just nu som gör livet en aning bekymmersamt. Nånstans lyser hoppet och jag har min tro på att nån "där uppe" inte glömmer bort mig utan öppnar en dörr.

God works in mysterious ways, yet he works.

Ut o snurra i Kista

Blev lite besviken i fredags, men lördagen vägde upp det gott och väl.
Drog till Soft Kök o Bar med Mike och fick äntligen min välbehövda dansdos. Kan man bli lyckligare? Träffade på lite roligt folk. I början av kvällen trodde jag att jag aldrig mer skulle kunna återvända till detta ställe, just p g a av damtoaletternas minimala storlek, men till min stora glädje kollade jag in herrarnas och upptäckte att den var betydligt rymligare.
Plus i kanten, man slapp dessa löjliga köer som tjejer behagar pyssla med.

I söndags fick jag för mig att handla lite mat och insåg att det var rabatt på Cubus otroligt mumsiga mysdresser. Köpte en ljusgrön och har den på mig just nu. Fast nu har jag jeans i o f, var ju iväg tidigare i afton för och träffa lilla katten för första gången.

Ja bara det lilla äventyret var helt galet. Hetsig taxichaufför som var otrevlig mot dem han ville ha hjälp av, för han hittade inte för fem öre och det gjorde ju inte jag heller, men skillnaden mellan honom och mig var ju att han var anställd för att hitta, inte jag...
Sen så när han väl fick direktioner, så lyssna han inte och var för ivrig och svänga för tidigt. T o m jag hajade att han inte skulle köra in där och där. Uppenbarligen inte lyssna på det örat.

Vad göra?

Galningen körde in på en gångbana och gick ut bland husen för att leta rätt på numret. Sen sa han att han hade hittat och han hjälpte mig ut och höll i rullstolen, jag sa vänligt men bestämt att jag kunde rulla själv, att han inte behövde köra mig (duuh jag har armar kvar hallå???)
-Men varför ska du vara så envis?
-För att jag inte behöver hjälp, jag kan rullla själv, jag klarar mig själv varje dag. Du behöver inte hålla.
Efter ett tag släppte han.
-Ja men vet du var vi ska då?
-Nej
-Du åker ner mellan husen där och brevid så har du rätt nummer.

Jag tackade och var glad att bli av med honom, rullade ner dit han hade pekat, men det var helt fel. Åkte vidare och hitta tillslut. Hade sms:at tjejen som hade kattungen att jag skulle bli lite sen och när vi irrade runt med taxin hade jag försökt nå henne på mobilen för att få lite vägbeskrivning men fick då til svar : "Numret på abbonnenten kan ej nås för tillfället". Hurra tänkte jag, vet ju inte ens om jag hamnat rätt. Allt kändes väldigt fel. Där satt jag, utanför ytterdörren, framför trappen med två höga steg och nådde inte att trycka på den förbaskade ringklockan. Tittade mig omrkitng efter nåt långt att peta med. Förgäves. Som ett fån satt jag och ropade tills nån kom och öppna och det visade sig vara katttjejens sambo. Katttjejen själv var iväg o fixade akuta familjeanlägenheter.

Var 30 min sen och jag skulle snart behöva lämna stället, då jag hade förbeställt återresa så det inte skulle bli så långvarigt. Jo jag tackar jag. 18.50 var jag på plats men ingen taxi.
20 min senare ringde jag som reglerna är, jouren och ville se var bilen var nånstans. Då hände nåt och samtalet bröts. Jag ringde jouren igen och kvinnan i växeln meddelade att de skulle skicka en ny bil som skulle vara där inom 10 min. Självklart var min ipod död, så jag fick sysselsätta mig på annat sätt. Hade för en gångs skull tagit på mig en svalare jacka, såklart, just för att det varit för varmt den senaste tiden för min tjocka gröna. Men efter 30 min ute i kylan, sittandes där på vändplanen och vänta på en taxi som aldrig kom, kan vem som helst bli kall i vad som helst.
När bilen äntligen rullade in på planen var jag mest tacksam att få komma in i värmen.

Förresten.

Själva mötet med katten blev lite kort och jag trodde inte jag skulle hinna vinna dess förtroende snabbt nog så den skulle närma sig mig innan tiden var slut. Han var väldigt blyg i början, men när han fick vara ifred av ägaren och fick bestämma takten själv, kom den snart efter några tveksamma vändor upp och ner, kikandes mellan trappstegen. Nosade och var väldigt intresserad av hela rullstolsmackapären. Kattungens mamma trippade också fram o kikade.

Jättefina katter och ägaren sa att det var mycket ovanligt att kattungen ens ville komma fram o hälsa, han brukade mest springa o gömma sig när folk kom. Jag såg det som ett gott tecken.
Bara Charlie accepterar honom.

Ok, på vägen hem körde chauffören fel (detta var en annan, en trevlig) för han och jag var så inne i en konversation så han fick åka en omväg och stänga av taxametern ett tag.
Haha. Ja, varför ska nåt gå snabbt och smidigt?
Så hemma runt 20.00. Inte riktigt efter mina planer men, men.

I helgen fick jag ett sms, det kan jag säga var verkligen inte väntat. Får väl se...
Lite smått irriterad faktiskt. Jag menar...äh.

Just ja, glömde bort att jag steg upp 7.00 för att hinna käka frukost o fixa lite innan advokaten kom runt 9. Han visste att han var tvungen att dra före 10.40, men vi blev klara innan det, så jag kunde se mitt Everwood i lugn o ro anyway.

Ok. Tydligen ska jag inte lattja med Alex imorrn, jobbar inte kväll som planerat, utan dag. Tråååk. Hon meddelade mig nyss detta.

Ska nog köpa lite Justin-biljetter för och pigga upp mig lite. Vad säger du om det A.J?


Tjaatjing!

Hungerhuvudvärk

Kom på att jag var för hungrig för att skriva.
Tar det sen när mina tankar inte är enbart fokuserat på mat, mat och åter mat.
Kom nyss hem från affären med en låda av Kronfågelns Texas ben (0,978kg).
Mmmm...Jag tror jag avlider, vad gott det ska bli!
Oh Yes, I will it them all. Laters.

Slacking 10.00-03.00, or something something

Fadern var nyss i telefon. Han är på väg till Sthlm med ett lass som ska på dramaten i afton. Tänkte kanske kika förbi. Beror ju på om jag ska in till Sky Bar o möta upp S.S.
Kan behöva komma ut lite. Rasta tjocka katten.

Igår blev det bättre med diverse folk som muntra upp. Det är liksom inte så kul att få nej. För mycket nej så det är fullt på Nej-kontot i Fatty-banken. Fram för mer Ja-insättningar.

Well. Har uppdaterat alla möjliga säkerhets-åtgärder man kan tänks aig på datorn, håller fortf på, men det känns bra när det står "Excellent" på security status.
Tryggt.

Såg Grizzly Man igår (OBS! du som vill se den o helst inte vill veta nåt hoppa över detta stycke).

Lite makabert på sätt o vis, han blev ju uppkäkad av en Grizzly för nåt år sen eller när det var och sen gjordes en film av hans video-dokumentationer ute på Alaskas vildmarker. Timothy som han hette, älskade verkligen de där björnarna. Han dog iaf för något han brann för. Han visste hur farligt han levde och det var hans önskan att få dö därute om det så skulle bli så. Sista bandet fanns, med ljuden av honom och hans partner (som var med honom vid björnattacken). De sista skriken fanns inspelade. Man fick naturligtvis inte höra, men mannen som gjorde filmen lyssnade i lurar och han blev självklart väldigt tagen och upprörd. Han bad Timothys vän som hade bandet, att aldrig nånsin lyssna på det och att för hennes eget bästa, förstöra det så det aldrig nånsin spelas upp igen. Hon sa med tårar i hennes ögon att hon aldrig hade tänkt lyssna på det och aldrig nånsin se på bilderna som togs av resterna av det som fanns kvar av Tim. Fruktansvärt...Men en sak som ändå kändes bra var att björnarna var det enda som fick honom att sluta dricka. He was a troubbled man och skulle förmdoligen druckit ihjäl sig. Men han fann kärleken till djuren. Fascinerande vilken kraft naturen kan
ha.

Såg även en dramatiserad verklighetshistoria, Glory Road, handlar om det första blandade lag med majoritet av svarta lagspelare, som nådde NCAA national champoinship, förändrade spelet för alltid och gjorde historia. Inspirerande och stärkande. Väldigt bra. Rekomenderad.

Ska knarka lite "Friends" och peppa upp mig lite.

Dags o klippa mig, ringer nog salongen imorrn eller nån dag. För många bad-hair days are coming at my way.

Shop-Shop

Warning for selfpity

Vaknade outvilad och med russinögon.
Känner mig fortfarande nyvaken och det är eftermiddag nu.
Vet inte vad som gick snett.
Allt känns skit.

Två av mina jobbmöjligheter sa nej och jag förlorade all energi.
Som om jag inte hade några reserver.
Som att jag plattas till så fort det händer nåt tråkigt.
Har ingen ork att fightas hela tiden.
Känns som om jag sugs in igen.
Apatin kommer smygandes och biter sig fast.
Är livrädd för att tappa gnistan, farten som jag jobbat för i flera års tid.
Vill inte hamna i bubblan igen.
Kan nåt få vara enkelt när det gäller mig?
Kan inte nåt bara få vara simpelt.

Ingen är intresserad av en deltidsjobbande rullstolstjej.
Det är budskapet som jag hela tiden måste slåss mot,
mest i min egen skalle, men mycket där ute i verkligheten också.

Erfarenhet är tid, tid är pengar.
Varför satsa pengar på en haltande travhäst?
Vad gör man med dom? Avlivas inte såna?

När ska nån fatta - jag kan vara en utav deras bästa personal som de aldrig kommer att få.

För mycket uppförsbackar just nu,
behöver en nerförsbacke snart innan andan tar slut...


I failed myself today :(

Day after the day after

Lunch hour.
Får väl ringa mina ärenden senare.

La mig tidigt igår, var helt slut och öm i kroppen. Tog ett tag och vakna idag. Sov många timmar. Skönt. Frukost till Days of our lives och Everwood. Sen ville jag skriva lite här, därefter tänkte jag ta itu med diskberget. Får nog bli Damien Rice igen eller My chemical romance idag. Jo, jag brukar nämligen ha disk-musik. Får allt att bli roligare och går fortare, iaf så känns det som att det går snabbare.

I eftermiddag möta upp Alex a k a Promiscuous på Titan o dra hem till henne. Kanske passa på o handla igen. Dags för lite återfyllnad av kylskåp o skafferi som alltid varje vecka.

Inbillar mig att jag fortfarande är detoxed från pojkar och försöker hålla mig borta från smitthärder. Går ganska bra och det är skönt att kunna ha fokus på andra ting.
No energy-life-sucker här inte.

Spinner vidare på mina små projekt.

Eyjey a k a A.J (Anna) Jag ska kolla upp Justin. Om det finns, ska jag boka? Men ska jag ta mongoplats då eller? Parkett är nog redan full anyway.

Skiiit, duschdag...suck, det är bara finna sig i det. Länge leve lata dagar, ty de skola snart vara över. Hoppas få det där jobbet jag ev. har på G. Vore skoj. Men visst, roligt vore även att jobba i samma hus som Alex, men men. Kan man inte få båda kakorna?

Trodde jag hade nåt kul att berätta, men ack så fel jag hade. Laters då alla glada läsare.

Fortsätt kommentera, ett lyft i vardagen.


// sore

Now I know how it feels to have an alien inside your body

Äntligen hemma.

Igår började det där pirrandet igen. I händer och ansikte. Kramperna.
Försökte äta bort det, sitta på ett speciellt sätt, andas lugnt, jag prövade allt, men det blev med tiden bara värre. Den här gången blev jag inte orolig på samma sätt som första gången. Nu visste jag vad det var, trodde jag i alla fall. Men jag hade ju tagit min kajos som jag skulle och jag hade verkligen varit försiktig.

När jag insåg att jag snart kanske inte skulle kunna tala längre eller slå ett nummer p g a kramperna om förvärrades, ringde jag min syster Lina och hon och plockade upp mig med taxi för att sedan dra till SÖS akuten. Kände mig inte så orolig och jag skojade om mitt otydliga tal och ihopsnörpade fingrar på vägen in . Väl där fick vi vänta ett tag och beskrev läget för dom. Det tog ett tag, jag fick lägga mig på en hård brits så länge. Låg o snackade med systra mi och kände från o till hur kramperna avtog och sedan kom tillbaka. Plötsligt blev det enorm press i händerna, fingrana blev blå och bortdomnade. Jag har varit med om en hel del otrevliga saker på sjukhus och haft min beskärda del av smärtor och obehagligheter. Men detta slog nästan allt annat tidigare.

Tänk dig hur hela din kropp sugs ut av all blod tex, som om nån ville suga ur varenda ml vätska ur dig eller att varje cell känns som om den ska expandera och bli så stor att den spricker. Det kändes som om jag skulle sprängas i bitar eller huden skulle fläkas upp. Att jag bara skulle bli en våt sörja kvar. Jag fick oerhörd dödsångest och nästan dödslängtan på samma gång, tänkte nu går jag mitt itu.

Det mest obehagliga var att se sjuksystrar o alla runt omrking vara totalt normala och lugna och det var som om de inte uppfattade ett dugg vilket tillstånd jag befann mig i, vilket ökade paniken. Svetten pressades ut ur pannan på mig och ögonlocken ryckte och ögonen flimrade av.

De gav mig nåt tillslut, härliga vita himmelska stesolid. Kroppen fick så småningom slappna av.
Jag blev inte seg eller flummig, bara otroligt avslappnad och kände lugn i hela kroppen. Britsen kändes plötsligt mjuk. Kunde äntligen andas ut.

Hamnade tillsut inne på ett läkarrum där jag skulle spendera natten. Annars hade jag fått ligga ute i korridoren utan larm och det kändes en smula otryggt, med tanke på att det kanske kunde bli ett nytt anfall.

Sov som en stock sen.

Idag tog de prover och jag spenderade ett antal timmar på att inte göra nånting. Senare på eftermiddag fick jag fick åka hem om jag ville och självklart tog jag mitt pick o pack och drog så fort jag kunde.

Liknande händelse inträffade ungefär 2 år sen, precis innan min 25 års dag. Men då hamnade jag på IVA och fick ligga inne några fler dagar.

I can only hope and pray it will never happen again.
Never.

Familjen...oroa er inte.

Orsaken var typ nån blanding av magnesiumbrist och hyperventilation. Märklig bedömning, men man ska man göra? Sjuksyster tyckte jag skulle andas i påse om jag fick pirr igen. Låter ju betryggande. Själv tyckte jag att jag skulle få hem lite av stesoliden som lugnade mig så fint. Men icke!

Plastpåse, here I come....baaaah!

// Tjockiskatten

Frunch kan det ju lika gärna heta, vi bor ju i Sverige

Hemma efter en brunch på Arizona med A.J.
Välgörande för kropp och själ. Hon tog en paus i sitt intensiva dubbelpluggande och mötte upp mig denna sköna vinter(?)söndag. Behaglig svalkande temperatur omgav oss när vi promenerade därifrån. Tog tuben till medis och handla lite nudlar i min stambutik. Mike ringde då i samma stund o undra om vi ville gå på bio. Spontant och härligt, men A.J skulle hem o dyka ner i utrikiska polistiska system och jag hade tyvärr redan sett "Djävulen bär Prada".
Besides, behövde hem med grejerna.

Beslöt oss för reincheck och la på.

Berättade ju lite igår om att brorsan var här och att han hade utrustats med extra nycklar så han kunde komma hem när som, utan att behöva tänka på mig. Komiska var att han hade fått mina föräldrahem-nycklar så han kom inte in.
Mobilen tjöt och jag hade precis börjat klä av mig för sängläge. Flinandes tog jag mig ner och öppnade och släppte in honom. Ser man på, vilken tur att jag var vaken.
Hehe.

Andra gången på kort tid jag tabbar mig. Well...det tar sig.

Min eventuella blivande kattunge Baron, visar sig vara A.J o Robbans katters brorsa. Coolt. Så skaffar jag mig Baron så har vi säkrat den lilla syskonskaran. Ain't that cute? Världen är bra liten.

Jag är lite normalre i skallen idag, igår mumlade jag en massa om drömmar och grejer och visst ligger det en hel del i det jag sa/skrev, men samtidigt så vill jag ändå belysa att jag är glad med det liv jag har och att jag trivs just nu. Det är bara vinterhalvåret jag skulle vilja spendera på varmare breddgrader. Plus att jag förmodligen behöver skaffa mig en hobby eller "rikare vänner" som A.J sa.

Haha.

Rikare behöver de väl inte vara, räcker med personer som kanske har mycket fritid. Som jag. För även om jag jobbar så har jag en hel del tid över. Försöker klura ut olika grejer jag kan göra och det finns ju en hel del. Får se om det blir nåt av gitarrspelandet?

Familjen...jag önskar mig en gitarr.

Nä, nu ska jag serieknarka lite.

// Fai (Mikes nick på mig)

I wanna play in stereo

Soft helg...igen. Har inte varit ut o dansat på 1 ½ månad. Ikväll var det jag som banga, efter igår kanske det var lika bra. Måste verkligen skärpa mig. Det funkar ju inte om det ska fortsätta såhär. Ska man behöva börja med logg-bok igen? Jaja, blir bara frustrerad när jag tänker på det. I leave it be.

Pratade men nån idag som jag verkligen imponeras av. En person som sålde allt och drog iväg på andra sidan jordklotet och följde sin dröm. Han har gjort massa saker han inte trodde var möjliga, att han aldrig skulle kunna göra, men sen slutade han tänka så mycket och släppte allt. Gav upp allt och började om. Är det så jag ska göra?

För jag vill inte bo i det här landet. Vet inte om man kan skylla sina föräldrar på det, men jag är van vid annat sätt att leva och jag undrar om jag kommer stå ut med denna kyla, ensamhet och tomrum som finns här.

Men jag kan inte vänta på att nån annan ska ta mig härifrån eller att någon ska fixa det åt mig. Det är ingen som kommer göra det, man har i slutändan bara sig själv, det är bara jag som kan besluta mig för att förändra, ge upp gammalt, bygga nytt. Det har jag vetat länge, men orka ta tag och modet att göra något, en helt annan sak.

Jag har vissa planer och har mina drömmar. Men jag har alltid väntat på att någon ska komma in i mitt liv och dela samma dröm eller vara min side kick, min kompanjon. Men tänk om det är en ensam resa jag måste göra? Tänk fall alla inte är gjorda för att jobba som partners, i team? Tänk fall detta är nödvändigt för att jag ska kunna bli den jag är menad att bli?

Men hur gör man och hur orkar man om man kräks på ordet ensam, om bara vill spy galla över ord som "på egen hand", "solo", "på egna ben", "utveckla sin personlighet", "utveckla som människa"?

Tänk om man bara vill ha lite sällskap? Är det så fel? Varför anses det så svagt?

Skriver mer sen vad som hänt under veckan.
Storebror är i stan, ska slagga här, han är/har varit på Iron Maiden i globen. Har fått egen nyckel så han kommer väl hem nångång sent, I guess.

I'll be back.

Tillökning snart?

Alex gick nyss.
Hängt här o snackat både allvar och lättsamma ting. Åt kanom dtjiin som hon gillar så jag kände att det kunde ju vara nice o servera det. Hade i frysen så det var ju bara o ta upp o värma. Risken finns dock att det skapar cravings. Hm...

Jag är nog mer inne i en salt period, Blev plötsligt sugen på den stora olivburken eller fefferonis i kylen. Eller balsamvinägerdränkta tomatskivor m chalottenlök o lite olivolja med kryddor. Mmm, gott på macka, hör o häpna. Lyckats väcka din nattmatslusta nu? Precis som det var menat alltså.

Jadu, igår var jag uppe till 04.25, satt i soffan och jobba på research och blev helt fast. Är jag väl inne på nåt så kan jag köra rätt hårt. Well, tur att man har sovmorgon.

10.40 varje morgon är det viktigt att slå på 3:an, då börjar serien jag slaviskt följer nuförtiden. Annars tittar jag inte så mkt på TV, mer film som lockar. Eller seriemaraton...Me like a lot. Skulle kunna börja samla på massa serieboxar, bara för att.

Oh, tog tag i en annan sak som jag länge gått o snackat om men aldrig fått arslet ur vagnen o fixat. Mailade akutgruppen.com (om ni letar katt, this is the place) för att hitta en lillebror till Charlie. Han gnäller lite ibland och jag får dåligt samvete som inte leker med honom tillräckligt mycket. Har hört att det då kan vara bra med en kamrat som kan göra honom sällskap. Så sugen på att ha en liten rackare till springa runt här i lägenheten. Det vore mysigt.
Visst kommer det ryka lite lampor, mattor och vaser...men man får väl ha lite billig inredning vad gäller sånt. Är väl praktiskt lagd. Undrar om jag fått det av min ömma moder?

De ringde hur som helst idag och pratade lite och vi bestämde att de skulle återkomma så snart de visste hur det låg till med den andre intressenten som hade "bokat" kattungen jag fastnat för. Otroligt charmig.
Kul att de gav så snabb respons.

Har verkligen haft fullt upp även idag av alla möjliga aktiviteter. Ringt på jobb, lagat mat, tagit mig en välbehövlig dusch (finns det nåt tristare?) och sen har man ju donat med små grejer så man har inte hunnit slappa framför varken TV eller dator särskilt mycket.

Ok skulle inte bli så lång idag. Tänkte jag kunde väl försöka korta ner mina uppsatser, men å andra sidan är jag väl en sån som har mer ord än mening. Gillar ord, det är bara så...

Fick sms av en person som ville fika, längsen man sågs, försökt få till en sammanstrålning förut men det har för ovanlighetens skull inte passat mig, annars brukar det vara tvärtom. Det passade inte idag heller, tyvärr. Men å andra sidan, folk får skylla sig själva som inte har framförhållning. Some other day...I hope.

Haha, råka göra bort mig igår, det händer inte alltför ofta, kan jag ganska säkert säga. Jag är nog för tråkig för det eller helt enkelt för smidig för sånt. Välj själva.

Grejen var såhär att min käre big-bro' skicka mig en länk till ett filmtest där man skulle jämföra varandras filmsmak. Man fick minst 50 filmer att betygsätta och sen fick man senare se hur kompatibla / bra vänman var med den som skickat länken.

Lite kul, tänkte jag och klicka vidare. Kom då till en sida där jag hade hela min adressbok på alla kontakter jag nånsin haft och mailat med. Utöver vänner och ytliga bekanta så fanns ju även läkare, advokat, chefer och jobbansökningsfolk osv, well you get the picture.
Jag började avmarkera dem som inte skulle få filmtestet vidarebefodrat.
Klickade "send". Blev snabbt kallsvettig då jag med ens insåg att jag kunde rulla ner till en FULL SIDA TILL...med resten av mina e-mail kontakter.
Tryckte på "stop", men det var för sent. Stirrade på skärmen.

Snyggt.

Tack vare det lilla missödet fick jag 9 vänner som joinade den lilla siten. Haha, tog ett tag tills jag haja vilka personerna var. Fick veta att för en del hade det piggat upp med ett annorlunda mail i deras box och då fattade jag att det faktiskt inte gjorde så mycket. Ibland för det med sig nåt gott att råka göra en tabbe. Om det ska vara så, är det värt att göra bort sig då och då.

Bror Patrik, håller med delvis, men tycker ändå att blog kan föra oss närmare, särskilt med tanke på att vi hörs rätt sällan ändå, syskon emellan (hetsa Lotta, hetsa Lotta). Blogen kanske får oss att hänga med och kunna involvera oss mer i varandras liv och när vi väl sen hörs per telefon eller ses så kan man gå direkt inpå de mer konkreta frågorna. För mig gör det nog inte så stor skillnad då jag alltid ägnat mig åt skrivande i olika former, officiellt och mer privat.

Blog är inte för alla, men man kan som Lina säger, ge det en chans. Jag stödjer denna lilla våg som skaplar över oss alla Rosdals-ungar.

Just ja, jjulen vad händer med den? Ska det sluta med att Fatty får sitta ensam i sin lya o äta köttbullar m katten och öppna självköpta julklappar? Somna med ris à la malta i käften.
Låt detta icke ske.

Bon Nuit

She's having a project

Skallen snurrar. Denna dagen har varit stilla, men intensiv. Fick en filmidé igår, den har kanske funnits där ett tag men igår var det som att det bara rassla till och jag var tvungen att göra nåt åt saken. Så idag har jag ägnat mig åt research. Letat i gamla dagböcker, tittat på foton, tänkt på en del detaljer och kommit fram till vilka man skulle kunna inkludera i den stora skaparprocessen när den väl rullar igång.

Blev liksom plötsligt bara sjukt inspirerad. Var inte längesen jag plötsligt träffades av skrivarkärlekens pilar och fick sån lust att skriva igen. På riktigt. Kanske publicera. Då och då träffar man på dom där som verkligen lyfter upp och inspirerar till att verkligen ta tag i drömmarna och ge det en chans. Kanske det finns personer som faktiskt gillar det jag skriver? Kanske talar mitt sätt till en del av dem där ute?

Men sen kommer tvivlet och grumlar framtidsplanerna och längtan till skapandet.

Fastnade sen på cd.on o hittade massa roliga och intressanta böcker om psykologi, självbiografier och en o annan kattbok. Haha. Kom fram till att jag inte var redo för att punga ut över 2000 riksdaler så jag kanske ska ta lite i taget? Man kan ju faktiskt låna av vänner eller på ett sånt där bibliotek som jag inte besökt sen mellanstadiet (typ) och sist var det för att förtidsrösta.

Hm...där har jag ytterligare ett projekt. Har man lånekort numera?

Snackat med fastighetsskötaren också. Nu ska det fula badrummet bort. Orkar inte mer. Jag får ångest så fort jag vistas där. Det finns ingen tanke bakom färgvalen alls. Matchar inte resten av mitt hem, inte ett dugg. Får väl se när det blir av. Vågar inte hoppas på att det ens sker i år....nä sånt där tar ju lite tid. O vem vill ha en meckig toa under julefrid o nyår? De jobbar väl inte ens då. Fast nu förtiden jobbar alla alltid och jämt.

Inget är heligt längre.

För en gångs skull så tog jag ett intiativ och ringde lite vänner. Jag är ingen telefonmänniska så det är att höja på ögonbrynen om jag ens lyfter luren och slår nåt nummer då och då. Idag var en sån dag.
Men icke. No answer.
Där har ni en av orsakerna till varför jag inte ringer. Min otroliga begåvning av taskig timing. Så, varför ringa o det ändå inte är nån som svarar?

Länge leve sms!

Apropå det fick jag ett nyss. Nyfikenheten råder inte under nån som helst disciplin så jag ska genast se efter från vem det är. Därför lämnar jag dig här...men vi ses ju snart igen.


p.s Tack så mycket för alla som skriver lite kommentarer. Fortsätt gärna med det. Kram till alla mina läsare! d.s

// Fettot

Ugly agression

Är så sjukt arg just nu så jag har lust att ryta, skrika så det hörs ända bort till Jukkasjärvi. Fattar inte, varför är killar såna idioter? Varför Kan de inte ha förmågan att tänka? Hur skulle dom klara sig utan nån kvinna i deras liv? Deras mamma eller syster eller flickvän eller tjejkompis?. Stackarna kan inte hålla ordning på saker o ting och tappar bort, glömmer bort, kan inte planera så långt som ögonlinsen räcker. Man ska ha koll på allt åt dom, säga åt dom hur de ska andas, äta, klä sig och var de ska gå och vad dom ska göra och hur och varför och hur många ggr etc etc. Mans ka även planera deras dejter som de ska överraska en med, man ska planera vad han ska packa med sig beroende på vart han ska och påminna honom hela tiden vad nästa steg är.

Var är dom som kan ta vara på sig själva, aldrig förväntar sig att nån ska lösa saker åt dom??? AAAAARHG. Jag är så trött på all deras velighet så jag vill kräkas rätt ut. Självständiga män är helt nästan utrotat om det nånsin funnits. De kan vara hur smarta och intelligenta sok helst, ha ett bra jobb etc etc. Men de skulle aldrig kunna ta hand om sig själva....

Jag är så arg så jag skakar, fick huvudvärk bara för jag är så frustrerad o spänner varje cell av min kropp. Skriker rätt ut, skiter i grannarna. Jag förstår inte all denna vrede men jag är genom alla år så fasansfullt, fantastiskt trött och matt på velighet och rädda killar. Jag vill bara skjuta nån eller spränga sönder byggnader, slå tills händerna blöder, slita mitt hår....

O alla ni bara undrar var all vrede kommer ifrån. Jadu jag tänker då inte berätta allt som har resulterat i detta utlopp av agg? Men jag lovar dig, det är baske mig befogat. Det är av ren godhet jag låter mansläktet bevaras. Kuvar inte ett strå på deras huvud. Nej då...

De får lalla runt där i sin egen dumhet och undra vad de ska göra av sina veliga liv. En annan har bättre saker för sig än att ösa agg över dem i större utsträckning än såhär.

Mer är det inte värt.
Inte värt ett dugg.
Min tid är dyrbarare än så.

Kom igen när du har nåt o komma med. Tills dess låt mig vara, du man! O jag skiter i om jag skräms. Jag skiter faktiskt fullständigt i din åsikt.

Städonsdag & a lot of ME-time

Försöker få nån rätsida på den här blogsidan. Vill göra olika saker, men hittar inte hur o blablabla. Knacka HTML, jo jag tackar jag, vem orkar med sånt trams? Vad hände med att bara klicka, klistra, dra o släpp? Dagisnivå, men ändå. Jag är inte intresserad av att avancera, det ska bara fungera. Så det så. Bra.

Happ, storebror, tror det startats en slags blog-våg i kretsarna mina. Först började du (eller ja, det fanns väl många andra innan dig men, ja...whatever) o då återfick jag min blog-inspiration, vilket fick Alex a k a Promiscuous att blogga. Trevligt att få vara inspiration till andra. Sen har det tydligen gett sig till känna att även sysslingen plus fruga fått sig en släng av blogg-sjuka. Får se hur långt o brett detta lilla virus sprider sig. Kul.

Ok, gjort det igen...öppnat kontot igen, men denna gång ska jag hålla mig med en viss distans. Det räcker ju med Msn...ska jag verkligen ge mig in i träsket igen? Ska låta bli o mata de där bekräftelsedjuren. Jakten är slut, finito. Det är böcker och seriemaraton som gäller. Eller eventuell skidresa, who knows liksom?

Om jag fick, eller dvs om folk orkade så skulle jag kunna skriva så länge tankarna snurrade i min hjärna. Kan bli ganska länge och ganska många sidor. Men jag tror ingen vinner på det. Dels så missar jag verkligheten och dels så finns det ingen själ i världen som skulle vara så fascinerad av hjärnluddet och elektroladdningarna jag visualiserar i form av text. Ingen aning om vad jag just skrev men det lät inte så illa.

Ingen kan ana att det kryper inpå småtimmarna. Allt jag säger verkar så genomtänkt o bra.

Well. mailade idag lite folk. Ska ta tag i det här med jobb-jakt. Ännu ingen anledning att hänga läpp eftersom jag inte ens har försökt än. Deppa ihop kan man göra efter ett par månader. ser fram emot den här tiden...

Lagade faktiskt, med inspiration från igår när jag var hos Alex, lite stuvade makaroner och kyckling-falukorv. Orka vara gourmet när man sunkar sig genom dagarna. Eller jag menar, när man softar o har det härligt och livet bara leker???

Får inte in nån röd tråd här alls, det mesta spretar. Kanske dags att kapa tråden, trasslet?

Klipp, klipp.

...when she broke...

allt blir så löjligt
det borde inte betyda nåt
jag borde inte ens ge det nån mening
men det bottnar i dig
när allt grumligt blir klart igen
där är du, bakom alla väggar
under ytan, dolt i mörkret
där är du, som ett spöke, en ängel,
en djävul, som den trofasta

finns inga klara linjer

det vi byggde är raserat
ser inga planer på att rekonstruera,
reparera, renovera
det är kaos, ruiner av besvikelser och svek
hur mycket du än ångrar
finns inget som betalar det pris
det redan kostat

Svårt pricka tangenterna

Ok. groggy och hittar knappt tangenterna. Orkar inte förklara mitt tillstånd. Ni som känner mig vet vad jag menar. Ni andra får klura på det ett tag.

Dagen har bestått av degande i en fet soffa med en fet pizza, snackande med polare som ej behagat gå hem från igår, vilket bara är nice. Charlie var något avvisande, jag blev avundsjuk. Men men, med tiden insåg han vem som var som var hans uppfödare.


Satt o njöt av den nya tapeten som S.S smällde upp igår på ett kick. Hennes syster hjälpte också till.

Lovely.
Blev ett helt annat hem. Nu vill man sitta i den hörnan o mysa hela dagen. Sen var det fest för alla de som ville ära mig med sin närvaro. Resten av gästerna, de bjudna hade nåt bättre för sig så...de missa nåt riktigt shysst.

Skitsamma.
Börjar tröttna på en del och undrar om det är värt att bjuda dem till nästa. Samvetet får väl tala till er. Inget krav på att bjuda igen...absolut inte....Äh. ni vet. Tid för varandra är en gåva. Vill man inte ge då är kanske det bara är att lägga ner. Gäller ej alla, men som sagt. Börjar bli tjatigt att vara den som alltid har tid och därför oftast är den tillgänglige. Lätt att tas för given och det finns inget jag verkligen avskyr. Min tid är också dyrbar.


Nåt annat jag bitcha om när jag ändå är igång. Var på bio i afton med Sofia S x 2. Hötorget blev platsen för denna händelse och man går ju in från ett ställe och sen ska man ta sig ut på nåt annat ställe. Det prima med detta är att IN finns det hiss och personal som hjälper och så vidare. Men UT när allt är slut, då är det mörker och tomt och inte en hiss i närheten. Då ska man plötsligt ha fungerande ben och ta sig ner för tusen trappsteg och klara sig. Eeeh...hur har dom tänkt då? Jag skulle viljat vara med på det planeringsmötet.

Samma sak med handikapptoaletterna i stan...man stöter på dom överallt. De är stora, nästan så man kan spela fotboll or whatever där inne. O sen är det alltid en regel att pappersbehållaren med papper som man torkar händerna med, alltid befinner sig ashögt uppe i ett hörn som man för det första inte kommer åt med rullstolen för toasisten är ivägen eller handfatet gör det omöjligt att komma föbi. Och sen är det så högt att endast stående långa personer når upp dem.

Don't even get me started on the mirror.

"Va? Spegel? jaså...vill miffon/ rullstolsburna också ta sig en titt i spegeln? Är inte dom handikappade...dom bryr sig väl inte hur dom ser ut.? De är ju redan så fula och ingen vill väl titta på dom i alla fall? Låt oss sätta dom precis i lagom höjd så alla normala människor kan ta sig en titt. Ja dom som mot förmodan råkar smyga in när det ändå är fullt på alla de andra toaletterna och de har bråttom och vill inte stå i kö. Det gör ju inget. Det är ju så få handikappade som använder dom där iaf. Jag ska ju bara in 5 minuter."

Jaja. stötta på två vänner sen förr och hakade på dom när Sofior vill åka hem. Blev några slata pommes på donken o sen straight home. Nickade till ett antal ggr i taxin. Som sagt...inge mer godis o läsk för den hr flickan ikväll.


Overload

Gore-tex mot killvirus, funkar det tro?

Prövade en sån här grej förut. Gick inge vidare. Struntade liksom i den...kan bero på att jag skrev dagbok (sort of) på annat ställe. Men nu har jag skurit ner på mina olika sidor jag hänger på. Finns roligare saker att göra. Idag har jag hängt lite med Alex. Saknar Charlie...får tillbaka honom imorrn. Kattvakten kunde inte leverera lilla kattkräket förrän då, så låt gå.

Vill så mycket, men då måste man börja agera. Kan ju inte bara snacka och sen inte göra nåt åt det. Då blir jag precis som de...såna som förlorar förtroenden eller trovärdighet.

Well. Var en sväng hem till föräldrahemmet, stanna några dagar, hann umgås med lillebror o hans fruga. Nice. Införskaffade sånt som jag tänkt i åratal på att skaffa. Långkallingar och gore-tex handskar. HA! Tji fick du väta och kyla!

Fick sms från en otippad person. Som vanligt är det en kupp. Jag skulle ju avgifta mig. Inte tänka på dom där, manliga varelserna. Låta bli, fly och illa fäkta.

Det blir bra imorrn. Då har jag annat att tänka på.